Inlägg C, Journalistikbok

Lasermannen - en berättelse om Sverige gavs ut 2002. I den skildrar Gellert Tamas historien om Wolfgang Zauggs, sedermera John Ausonius, liv fram till dess han greps för ett antal våldsdåd mot invandrare i Stockholm. Boken berättar om Ausonius uppväxt i Sverige med tyska föräldrar, hans olika personligheter, och hans våldsamma sidor. Parallellt med detta återger Tamas ett antal politiska händelser från 90-talet i Sverige, som på sätt och vis knyter an till Lasermannens motiv att utföra mord och mordförsök. På samma sätt som Ny Demokratis populistiska partiprogram lockade många väljare 1991 kände Ausonius att de tankegångarna rättfärdigade hans beslut att ta lagen i egna händer och börja mörda slumpmässigt utvalda invandrare. Ett av The New Journalisms signum, och som är typiskt för boken, är den otroliga detaljrikedom som Tamas presenterar. Vare sig det handlar om citat och ordväxlingar från Ausonius uppväxt, eller om utredningstekniska detaljer framstår allt som mycket trovärdigt. Eftersom en del av dessa uppgifter borde ha varit oerhört svårt att återge för de intervjuade, funderar jag dock på vad som är fabricerat och vad som är äkta. Noterna i slutet av boken beskriver visserligen hur en del namn fingerats, men att det enda som ändrats i citaten tydligen är ordföljden. Hur det än må vara med den saken, är researchen grundlig. Boken belönades också med Guldspaden 2002, vilket ytterligare understryker detta faktum. Partierna i boken växlar mellan skönlitterärt (den löpande historien om Ausonius samt polisutredningsdelarna), dokumentärt (skildringar av bl.a Ny demokrati och VAM) och rena intervjupartier (Tamas har genomfört åtta intervjuer med John Ausonius). Tamas egen närvaro i boken är lika med noll, vilket ytterligare ger den en skönlitterär tyngd. Är detta då journalistik eller skönlitteratur? Den detaljrika berättelse som Gellert Tamas lyckas få lättläst och spännande skildrar ju vad som hänt i verkligheten. New Journalism handlade ju delvis om detta, att fånga en känsla och att med stor detaljrikedom förmedla den till läsarna. När han dessutom får boken att framstå som mycket trovärdig, och på slutet förklarar vad som är fingerat ser jag inga hinder att kalla detta för litterär journalistik. Slutligen; bokens absoluta styrka är det sätt på vilket Lasermannens dåd sätts i samband med vad som hände i samhället under 1990-talet.