Blogginlägg E - Elements of journalism

Jag har personligen varit ganska skeptisk till mängden av bloggar, forum och andra möjligheter för oss läsare att interagera med tidningar och journalister. Inte för att journalistens arbete ska få stå oemotsagt utan mer för att jag ansett att en nyhet är en nyhet, och kanske inte behöver dryftas i all evighet. Alltför ofta ser jag kommentarer som är orelevanta, osakliga eller rentav personliga påhopp på artikelförfattare eller andra inlägg.

Efter att ha läst The Elements of Journalism känner jag lite annorlunda inför dessa offentliga forum. Författarnas andemening är att journalism egentligen är ett samspel mellan media och dess konsumenter. De nio punkterna en journalist bör ha med sig i sitt yrkesutövande kompletteras av en liknande lista som beskriver medborgarnas rättigheter när det gäller vad man kan förvänta sig av nyhetsrapporteringen.

Sett utifrån en av dessa punkter, den som fastslår att journalistiken måste erbjuda ett forum för allmänhetens kommentarer, erbjuder de nya sociala medierna stora möjligheter. Det som tidigare endast kunde kommenteras i brevform på en insändarsida kan idag kommenteras omedelbart via internet. Precis som jag inledningsvis skriver, ser även bokens författare en baksida av myntet. Vem tar på sig att verifiera den oändliga mängd av inlägg som cirkulerar i cyberrymden. Deras lösning är att vi själva även här måste se på allt med kritiska ögon, och bemöta osakliga inlägg. Våra rättigheter som läsare medför även skyldigheter.

Exemplet med tv-kanalen Fox politiska ställningstagande kan tyckas visa en form av journalistik som gör avsteg från kraven på objektivitet. Kovach och Rosensteil exempliferar detta med Nixons talskrivare som blev skribent på NY Times. Slutsatsen blir att total objektivitet inte är något man kan förväntas uppbringa som skribent, men att lojaliteten hela tiden måste finnas hos nyhetskonsumenterna. Jag tycker själv om att läsa krönikor där ett tydligt ställningstagande finns, men ser problem när vissa åsikter eller politiska tankar får företräde i nyhetsrapporteringen. Mer konkret tänker jag på extrema sidor på internet som försöker framstå som journalistisk nyhetsrapportering, men i själva verket är sidor som undanhåller eller endast ger plats åt en viss sorts information för att underbygga fördomar och opinionsbildning.
Återigen faller ansvaret tillbaka på mig som konsument att kritiskt granska det jag läser.
I bokens kapitel som behandlar verifikation av fakta i det som publiceras finns en checklista som jag tycker är bra både för skribent och läsare. Enligt den bör man bland annat fråga sig om det som berättas i en artikel kan tänkas attrahera vissa personer mer än det borde. Om så är fallet kanske man bör fundera på syftet med densamma.

Huruvida det nya mediesamhället är ett hot mot den goda journalistiken vet jag inte, däremot är det som sägs i kapitlet om nyheters proportionalitet ganska träffande. Uttalandet som ABC´s Robert Krulwich gjorde; "Nöjesredaktionerna gör nyheterna och nyhetsredaktionerna gör underhållningen", kan kännas igen även i Sverige när kvällstidningarna ofta fokuserar på kändisars så kallade skandaler och dokusåpadeltagares förehavanden blir viktigare än politiska frågor för många.

/Tomas Wiklund

Blogginlägg D - Kampanjjournalistik

Kampanjjournalistik - ett avbräck för den objektiva journalistiken?
Även om en journalist strävar efter objektivitet är ju tidningen själv oftast politiskt uttalad i sin inriktning. Krönikören uttrycker ju också fritt sina tankar och resonemang kring alla möjliga frågor, så visst finns subjektiva inslag i en tidning. Kanske är det på detta sätt man ska se kampanjjournalistiken? Som ett sätt för tidningen att ta ställning.

Ett exempel på indirekt kampanjjournalistik av det mer lättsamma slaget kan ju turerna kring Peter Forsbergs skadade fot, och OS-medverkan i vintras, vara. Expressen körde flera artiklar som syftade till att haussa "Foppas" form. Problemet var ju bara att hans medverkan i elitserien var ganska sporadisk, även om han glänste med jämna mellanrum. Bengt Åke Gustavsson gav honom en mer eller mindre stående inbjudan till Tre Kronor, mycket på grund av skriverier i pressen tror jag även om jag inte har några belägg för det. Resultatet i OS blev väl trots allt detta ståhej ganska avslaget.

På samma sätt tror jag den svenska regeringen kände påtryckningar från media att få Annika Östberg överlämnad till Sverige. Fredrik Reinfeldt presenterade också detta som en stor framgång när allt slutligen blev klart. Att Östbergs fall blev en så stor fråga för svenska tidningar tror jag dels beror på att hon suttit så länge i utländskt fängelse jämfört med vad den svenska strafftiden skulle ha varit, och dels på att hennes medverkan i morden på något sätt ofta framställs som oklar. Leif GW Persson påpekade dock i samband med detta att hon faktiskt är dömd för något så grovt som medhjälp till mord. Detta kändes helt på sin plats då hon framställts lite väl oskyldigt i media ibland.

Jag tycker inte att dessa kampanjer per automatik är dålig journalistik. När det gäller Dawit Isaak och Aun San Suu Kyi handlar det mer om att de får bli symboler för yttrandefrihet och demokrati, än om att ge personer extra uppmärksamhet för att få dem frigivna. När kampanjjournalistiken handlar om sådana grundläggande, men inte självklara, frågor tycker jag definitivt att den uppfyller ett gott journalistiskt syfte.