Jag har personligen varit ganska skeptisk till mängden av bloggar, forum och andra möjligheter för oss läsare att interagera med tidningar och journalister. Inte för att journalistens arbete ska få stå oemotsagt utan mer för att jag ansett att en nyhet är en nyhet, och kanske inte behöver dryftas i all evighet. Alltför ofta ser jag kommentarer som är orelevanta, osakliga eller rentav personliga påhopp på artikelförfattare eller andra inlägg.
Efter att ha läst The Elements of Journalism känner jag lite annorlunda inför dessa offentliga forum. Författarnas andemening är att journalism egentligen är ett samspel mellan media och dess konsumenter. De nio punkterna en journalist bör ha med sig i sitt yrkesutövande kompletteras av en liknande lista som beskriver medborgarnas rättigheter när det gäller vad man kan förvänta sig av nyhetsrapporteringen.
Sett utifrån en av dessa punkter, den som fastslår att journalistiken måste erbjuda ett forum för allmänhetens kommentarer, erbjuder de nya sociala medierna stora möjligheter. Det som tidigare endast kunde kommenteras i brevform på en insändarsida kan idag kommenteras omedelbart via internet. Precis som jag inledningsvis skriver, ser även bokens författare en baksida av myntet. Vem tar på sig att verifiera den oändliga mängd av inlägg som cirkulerar i cyberrymden. Deras lösning är att vi själva även här måste se på allt med kritiska ögon, och bemöta osakliga inlägg. Våra rättigheter som läsare medför även skyldigheter.
Exemplet med tv-kanalen Fox politiska ställningstagande kan tyckas visa en form av journalistik som gör avsteg från kraven på objektivitet. Kovach och Rosensteil exempliferar detta med Nixons talskrivare som blev skribent på NY Times. Slutsatsen blir att total objektivitet inte är något man kan förväntas uppbringa som skribent, men att lojaliteten hela tiden måste finnas hos nyhetskonsumenterna. Jag tycker själv om att läsa krönikor där ett tydligt ställningstagande finns, men ser problem när vissa åsikter eller politiska tankar får företräde i nyhetsrapporteringen. Mer konkret tänker jag på extrema sidor på internet som försöker framstå som journalistisk nyhetsrapportering, men i själva verket är sidor som undanhåller eller endast ger plats åt en viss sorts information för att underbygga fördomar och opinionsbildning.
Återigen faller ansvaret tillbaka på mig som konsument att kritiskt granska det jag läser.
I bokens kapitel som behandlar verifikation av fakta i det som publiceras finns en checklista som jag tycker är bra både för skribent och läsare. Enligt den bör man bland annat fråga sig om det som berättas i en artikel kan tänkas attrahera vissa personer mer än det borde. Om så är fallet kanske man bör fundera på syftet med densamma.
Huruvida det nya mediesamhället är ett hot mot den goda journalistiken vet jag inte, däremot är det som sägs i kapitlet om nyheters proportionalitet ganska träffande. Uttalandet som ABC´s Robert Krulwich gjorde; "Nöjesredaktionerna gör nyheterna och nyhetsredaktionerna gör underhållningen", kan kännas igen även i Sverige när kvällstidningarna ofta fokuserar på kändisars så kallade skandaler och dokusåpadeltagares förehavanden blir viktigare än politiska frågor för många.
/Tomas Wiklund
måndag 31 maj 2010
torsdag 6 maj 2010
Blogginlägg D - Kampanjjournalistik
Kampanjjournalistik - ett avbräck för den objektiva journalistiken?
Även om en journalist strävar efter objektivitet är ju tidningen själv oftast politiskt uttalad i sin inriktning. Krönikören uttrycker ju också fritt sina tankar och resonemang kring alla möjliga frågor, så visst finns subjektiva inslag i en tidning. Kanske är det på detta sätt man ska se kampanjjournalistiken? Som ett sätt för tidningen att ta ställning.
Ett exempel på indirekt kampanjjournalistik av det mer lättsamma slaget kan ju turerna kring Peter Forsbergs skadade fot, och OS-medverkan i vintras, vara. Expressen körde flera artiklar som syftade till att haussa "Foppas" form. Problemet var ju bara att hans medverkan i elitserien var ganska sporadisk, även om han glänste med jämna mellanrum. Bengt Åke Gustavsson gav honom en mer eller mindre stående inbjudan till Tre Kronor, mycket på grund av skriverier i pressen tror jag även om jag inte har några belägg för det. Resultatet i OS blev väl trots allt detta ståhej ganska avslaget.
På samma sätt tror jag den svenska regeringen kände påtryckningar från media att få Annika Östberg överlämnad till Sverige. Fredrik Reinfeldt presenterade också detta som en stor framgång när allt slutligen blev klart. Att Östbergs fall blev en så stor fråga för svenska tidningar tror jag dels beror på att hon suttit så länge i utländskt fängelse jämfört med vad den svenska strafftiden skulle ha varit, och dels på att hennes medverkan i morden på något sätt ofta framställs som oklar. Leif GW Persson påpekade dock i samband med detta att hon faktiskt är dömd för något så grovt som medhjälp till mord. Detta kändes helt på sin plats då hon framställts lite väl oskyldigt i media ibland.
Jag tycker inte att dessa kampanjer per automatik är dålig journalistik. När det gäller Dawit Isaak och Aun San Suu Kyi handlar det mer om att de får bli symboler för yttrandefrihet och demokrati, än om att ge personer extra uppmärksamhet för att få dem frigivna. När kampanjjournalistiken handlar om sådana grundläggande, men inte självklara, frågor tycker jag definitivt att den uppfyller ett gott journalistiskt syfte.
Även om en journalist strävar efter objektivitet är ju tidningen själv oftast politiskt uttalad i sin inriktning. Krönikören uttrycker ju också fritt sina tankar och resonemang kring alla möjliga frågor, så visst finns subjektiva inslag i en tidning. Kanske är det på detta sätt man ska se kampanjjournalistiken? Som ett sätt för tidningen att ta ställning.
Ett exempel på indirekt kampanjjournalistik av det mer lättsamma slaget kan ju turerna kring Peter Forsbergs skadade fot, och OS-medverkan i vintras, vara. Expressen körde flera artiklar som syftade till att haussa "Foppas" form. Problemet var ju bara att hans medverkan i elitserien var ganska sporadisk, även om han glänste med jämna mellanrum. Bengt Åke Gustavsson gav honom en mer eller mindre stående inbjudan till Tre Kronor, mycket på grund av skriverier i pressen tror jag även om jag inte har några belägg för det. Resultatet i OS blev väl trots allt detta ståhej ganska avslaget.
På samma sätt tror jag den svenska regeringen kände påtryckningar från media att få Annika Östberg överlämnad till Sverige. Fredrik Reinfeldt presenterade också detta som en stor framgång när allt slutligen blev klart. Att Östbergs fall blev en så stor fråga för svenska tidningar tror jag dels beror på att hon suttit så länge i utländskt fängelse jämfört med vad den svenska strafftiden skulle ha varit, och dels på att hennes medverkan i morden på något sätt ofta framställs som oklar. Leif GW Persson påpekade dock i samband med detta att hon faktiskt är dömd för något så grovt som medhjälp till mord. Detta kändes helt på sin plats då hon framställts lite väl oskyldigt i media ibland.
Jag tycker inte att dessa kampanjer per automatik är dålig journalistik. När det gäller Dawit Isaak och Aun San Suu Kyi handlar det mer om att de får bli symboler för yttrandefrihet och demokrati, än om att ge personer extra uppmärksamhet för att få dem frigivna. När kampanjjournalistiken handlar om sådana grundläggande, men inte självklara, frågor tycker jag definitivt att den uppfyller ett gott journalistiskt syfte.
måndag 12 april 2010
Inlägg C, Journalistikbok
Lasermannen - en berättelse om Sverige gavs ut 2002. I den skildrar Gellert Tamas historien om Wolfgang Zauggs, sedermera John Ausonius, liv fram till dess han greps för ett antal våldsdåd mot invandrare i Stockholm. Boken berättar om Ausonius uppväxt i Sverige med tyska föräldrar, hans olika personligheter, och hans våldsamma sidor. Parallellt med detta återger Tamas ett antal politiska händelser från 90-talet i Sverige, som på sätt och vis knyter an till Lasermannens motiv att utföra mord och mordförsök. På samma sätt som Ny Demokratis populistiska partiprogram lockade många väljare 1991 kände Ausonius att de tankegångarna rättfärdigade hans beslut att ta lagen i egna händer och börja mörda slumpmässigt utvalda invandrare. Ett av The New Journalisms signum, och som är typiskt för boken, är den otroliga detaljrikedom som Tamas presenterar. Vare sig det handlar om citat och ordväxlingar från Ausonius uppväxt, eller om utredningstekniska detaljer framstår allt som mycket trovärdigt. Eftersom en del av dessa uppgifter borde ha varit oerhört svårt att återge för de intervjuade, funderar jag dock på vad som är fabricerat och vad som är äkta. Noterna i slutet av boken beskriver visserligen hur en del namn fingerats, men att det enda som ändrats i citaten tydligen är ordföljden. Hur det än må vara med den saken, är researchen grundlig. Boken belönades också med Guldspaden 2002, vilket ytterligare understryker detta faktum. Partierna i boken växlar mellan skönlitterärt (den löpande historien om Ausonius samt polisutredningsdelarna), dokumentärt (skildringar av bl.a Ny demokrati och VAM) och rena intervjupartier (Tamas har genomfört åtta intervjuer med John Ausonius). Tamas egen närvaro i boken är lika med noll, vilket ytterligare ger den en skönlitterär tyngd. Är detta då journalistik eller skönlitteratur? Den detaljrika berättelse som Gellert Tamas lyckas få lättläst och spännande skildrar ju vad som hänt i verkligheten. New Journalism handlade ju delvis om detta, att fånga en känsla och att med stor detaljrikedom förmedla den till läsarna. När han dessutom får boken att framstå som mycket trovärdig, och på slutet förklarar vad som är fingerat ser jag inga hinder att kalla detta för litterär journalistik. Slutligen; bokens absoluta styrka är det sätt på vilket Lasermannens dåd sätts i samband med vad som hände i samhället under 1990-talet.
fredag 19 mars 2010
Blogg B, Pressetik
Publicitetsreglerna i Spelregler för Press, Tv och Radio säger att medierna ska ge korrekta nyheter. Man ska dessutom avstå från publicering av uppgifter som gör det möjligt att identifiera de omskrivna om det kan skada dem på något sätt. Undantag kan göras om allmänintresset för nyheten är stort.
Björn Häger skriver i boken Reporter dessutom att öppenheten är större om nyheten gäller en person som valt att ta plats i offentlighetens ljus genom att lufta sina åsikter i något allmänt forum.
När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö, där en av de misstänkta låg bakom en religiöst extrem blogg, går det enligt mig att utgå från ovanstående principer. Jag anser inte att man borde ha hängt ut de misstänkta helt och hållet med namn. Däremot vore det fel att enbart rapportera ungefär så här; "26-årig Malmöbo mördad - två misstänkta gripna".
I och med inträdet i bloggosfären har den ene misstänkte tagit plats på den offentliga scenen.
Att det på bloggen dessutom förekommer moraliska åsikter om homosexualitet gör det intressant nyhetsmässigt.
I detta tidiga skede skulle jag som chefredaktör släppt de uppgifter som verkar relevanta.
1. Den mördades ålder, att han var homosexuell och hade släppt in de misstänkta frivilligt
2. De mördades ålder, religiösa uppfattning, och att det förekommer en blogg med negativa
åsikter om homosexuella.
Nationalitet, namn eller ytterligare möjligheter att identifiera de inblandade skulle jag hållit inne med till ytterligare fakta framkommit. Nationalitet känns i det här läget helt irrelevant.
Att börja skriva om hatbrott redan då hade verkat väl häftigt, och antagligen piskat upp en hätsk stämning på diverse forum på nätet. Självklart kunde den som läst mellan raderna ha haft möjlighet att själv göra den kopplingen, men det tror jag blir oundvikligt vad det än må gälla.
Utan att veta vad som verkligen låg bakom mordet tänker jag på andra motiv som kunde varit aktuella.
Polischefen som predikade om moral och jämställdhet på arbetstid, och ägnade sig åt förnedringssex på fritiden påminner oss om att den som fanatiskt driver en fråga offentligt kan ha helt spegelvända tankar och drifter privat. Vi vet sålunda inget, vid tiden för publicering av den första artikeln, om vad de två ynglingarna hade för anledning till sitt besök hos den mördade 26-åringen.
När det gäller publicering av bilder, och utpekande av vem som verkligen avbildas på den, bör enligt spelreglerna samma regler som för övrig publiceringsform iakttas.
Ett tänkvärt exempel här är ju mordet på Anna Lindh, där övervakningsbilder kom ut i media långt innan någon kunnat gripas. Detta ledde till att en Huskvarnabo, helt felaktigt, fick sitt inte helt fläckfria liv totalt blottat i media. I Jönköping- och Huskvarnatrakterna var det nog få som inte visste vem den utpekade mannen var. Där kan man tycka att mediedrevet borde varit lite mer eftertänksamt i vad man publicerade, även om personen även var misstänkt av polisen för mordet. Jag påstår dock inte att det var fel på något sätt att gå ut med bilderna i media. Det var väl i slutändan nyckeln till att rätt man dömdes.
/Tomas Wiklund
Björn Häger skriver i boken Reporter dessutom att öppenheten är större om nyheten gäller en person som valt att ta plats i offentlighetens ljus genom att lufta sina åsikter i något allmänt forum.
När det gäller mordet på en homosexuell man i Malmö, där en av de misstänkta låg bakom en religiöst extrem blogg, går det enligt mig att utgå från ovanstående principer. Jag anser inte att man borde ha hängt ut de misstänkta helt och hållet med namn. Däremot vore det fel att enbart rapportera ungefär så här; "26-årig Malmöbo mördad - två misstänkta gripna".
I och med inträdet i bloggosfären har den ene misstänkte tagit plats på den offentliga scenen.
Att det på bloggen dessutom förekommer moraliska åsikter om homosexualitet gör det intressant nyhetsmässigt.
I detta tidiga skede skulle jag som chefredaktör släppt de uppgifter som verkar relevanta.
1. Den mördades ålder, att han var homosexuell och hade släppt in de misstänkta frivilligt
2. De mördades ålder, religiösa uppfattning, och att det förekommer en blogg med negativa
åsikter om homosexuella.
Nationalitet, namn eller ytterligare möjligheter att identifiera de inblandade skulle jag hållit inne med till ytterligare fakta framkommit. Nationalitet känns i det här läget helt irrelevant.
Att börja skriva om hatbrott redan då hade verkat väl häftigt, och antagligen piskat upp en hätsk stämning på diverse forum på nätet. Självklart kunde den som läst mellan raderna ha haft möjlighet att själv göra den kopplingen, men det tror jag blir oundvikligt vad det än må gälla.
Utan att veta vad som verkligen låg bakom mordet tänker jag på andra motiv som kunde varit aktuella.
Polischefen som predikade om moral och jämställdhet på arbetstid, och ägnade sig åt förnedringssex på fritiden påminner oss om att den som fanatiskt driver en fråga offentligt kan ha helt spegelvända tankar och drifter privat. Vi vet sålunda inget, vid tiden för publicering av den första artikeln, om vad de två ynglingarna hade för anledning till sitt besök hos den mördade 26-åringen.
När det gäller publicering av bilder, och utpekande av vem som verkligen avbildas på den, bör enligt spelreglerna samma regler som för övrig publiceringsform iakttas.
Ett tänkvärt exempel här är ju mordet på Anna Lindh, där övervakningsbilder kom ut i media långt innan någon kunnat gripas. Detta ledde till att en Huskvarnabo, helt felaktigt, fick sitt inte helt fläckfria liv totalt blottat i media. I Jönköping- och Huskvarnatrakterna var det nog få som inte visste vem den utpekade mannen var. Där kan man tycka att mediedrevet borde varit lite mer eftertänksamt i vad man publicerade, även om personen även var misstänkt av polisen för mordet. Jag påstår dock inte att det var fel på något sätt att gå ut med bilderna i media. Det var väl i slutändan nyckeln till att rätt man dömdes.
/Tomas Wiklund
tisdag 16 februari 2010
Kallas OS-guld och mordet på Hisingen (Nyhetsvärdering Blogg A)
Det är svårt att undgå nyheten om Charlotte Kallas OS-guld om man inte låst in sig i lägenheten och stängt av TV och dator. Dagens löpsedlar fokuserar så gott som unisont på hennes seger på tio km fristil igår. Inte så överraskande då nyheten handlar om en av våra mest beundrade idrottare som tar Sveriges första OS-medalj 2010. Att segern kom relativt sent igår kväll och därmed kan betraktas som färsk ger nyheten ytterligare kraft som förstasidesstoff.
Trots detta förekommer redan andra vinklingar på nyheten och även tidningar som valt att inte sätta Kallas seger som huvudnyhet på löpet. Expressen fokuserar på förstasidan på det förnedrande dopingtest som genomfördes i samband med loppet. Orden ”naken” och ”tvingad” ger en positiv nyhet ett stänk av negativa inslag, och lägger en mer ovanlig vinkel på händelsen än vad andra tidningar gör. Personligen är jag övertygad om att dopingtester som detta inte alls är ovanliga i OS-sammanhang, men det säljer säkert x antal fler tidningar att ha den vinklingen.
Bäst tyckte jag att André Pops och SVT avslutade sin studiointervju med guldmedaljören. Efter de vanliga, ganska trista, standardfrågorna ”Hur känns det…” och ”När började du tänka på OS-guld…”, kopplades farfar Kalla in via telefon från Tärendö. Det blev trevligt familjärt och satte samtidigt fokus på Kallas hembygd på ett lite annorlunda sätt.
Den tidning som värderade gårdagens nyheter något annorlunda var GT. Löpsedeln berättar om att den 18-åring som misstänks för mordet vid en bankomat på Hisingen i lördags, strax innan dådet släppts av polisen. En ny vinkel på en några dagar gammal nyhet gör den återigen het och högaktuell. I mina ögon är det en förnuftig värdering som gjorts, där det viktiga prioriterats framför det intressanta. Säkert ingen slump, då GT är lokalvarianten av Expressen och sålunda satsade på en Göteborgsnyhet på topp.
Både GP och GT har dessutom fått nys om att den mördade 24-åringen hade Göteborgsbandet Broder Daniel som favoriter, och tagit upp det i sidoartiklar till huvudartikeln. Broder Daniels musik och historia har alltid omgärdats av en lite dyster och uppgiven stämning så kopplingen tillför, inte minst på grund av detta faktum, ytterligare en dimension i beskrivningen av den mördades personlighet.
/Tomas
Trots detta förekommer redan andra vinklingar på nyheten och även tidningar som valt att inte sätta Kallas seger som huvudnyhet på löpet. Expressen fokuserar på förstasidan på det förnedrande dopingtest som genomfördes i samband med loppet. Orden ”naken” och ”tvingad” ger en positiv nyhet ett stänk av negativa inslag, och lägger en mer ovanlig vinkel på händelsen än vad andra tidningar gör. Personligen är jag övertygad om att dopingtester som detta inte alls är ovanliga i OS-sammanhang, men det säljer säkert x antal fler tidningar att ha den vinklingen.
Bäst tyckte jag att André Pops och SVT avslutade sin studiointervju med guldmedaljören. Efter de vanliga, ganska trista, standardfrågorna ”Hur känns det…” och ”När började du tänka på OS-guld…”, kopplades farfar Kalla in via telefon från Tärendö. Det blev trevligt familjärt och satte samtidigt fokus på Kallas hembygd på ett lite annorlunda sätt.
Den tidning som värderade gårdagens nyheter något annorlunda var GT. Löpsedeln berättar om att den 18-åring som misstänks för mordet vid en bankomat på Hisingen i lördags, strax innan dådet släppts av polisen. En ny vinkel på en några dagar gammal nyhet gör den återigen het och högaktuell. I mina ögon är det en förnuftig värdering som gjorts, där det viktiga prioriterats framför det intressanta. Säkert ingen slump, då GT är lokalvarianten av Expressen och sålunda satsade på en Göteborgsnyhet på topp.
Både GP och GT har dessutom fått nys om att den mördade 24-åringen hade Göteborgsbandet Broder Daniel som favoriter, och tagit upp det i sidoartiklar till huvudartikeln. Broder Daniels musik och historia har alltid omgärdats av en lite dyster och uppgiven stämning så kopplingen tillför, inte minst på grund av detta faktum, ytterligare en dimension i beskrivningen av den mördades personlighet.
/Tomas
tisdag 2 februari 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)