måndag 12 april 2010
Inlägg C, Journalistikbok
Lasermannen - en berättelse om Sverige gavs ut 2002. I den skildrar Gellert Tamas historien om Wolfgang Zauggs, sedermera John Ausonius, liv fram till dess han greps för ett antal våldsdåd mot invandrare i Stockholm. Boken berättar om Ausonius uppväxt i Sverige med tyska föräldrar, hans olika personligheter, och hans våldsamma sidor. Parallellt med detta återger Tamas ett antal politiska händelser från 90-talet i Sverige, som på sätt och vis knyter an till Lasermannens motiv att utföra mord och mordförsök. På samma sätt som Ny Demokratis populistiska partiprogram lockade många väljare 1991 kände Ausonius att de tankegångarna rättfärdigade hans beslut att ta lagen i egna händer och börja mörda slumpmässigt utvalda invandrare. Ett av The New Journalisms signum, och som är typiskt för boken, är den otroliga detaljrikedom som Tamas presenterar. Vare sig det handlar om citat och ordväxlingar från Ausonius uppväxt, eller om utredningstekniska detaljer framstår allt som mycket trovärdigt. Eftersom en del av dessa uppgifter borde ha varit oerhört svårt att återge för de intervjuade, funderar jag dock på vad som är fabricerat och vad som är äkta. Noterna i slutet av boken beskriver visserligen hur en del namn fingerats, men att det enda som ändrats i citaten tydligen är ordföljden. Hur det än må vara med den saken, är researchen grundlig. Boken belönades också med Guldspaden 2002, vilket ytterligare understryker detta faktum. Partierna i boken växlar mellan skönlitterärt (den löpande historien om Ausonius samt polisutredningsdelarna), dokumentärt (skildringar av bl.a Ny demokrati och VAM) och rena intervjupartier (Tamas har genomfört åtta intervjuer med John Ausonius). Tamas egen närvaro i boken är lika med noll, vilket ytterligare ger den en skönlitterär tyngd. Är detta då journalistik eller skönlitteratur? Den detaljrika berättelse som Gellert Tamas lyckas få lättläst och spännande skildrar ju vad som hänt i verkligheten. New Journalism handlade ju delvis om detta, att fånga en känsla och att med stor detaljrikedom förmedla den till läsarna. När han dessutom får boken att framstå som mycket trovärdig, och på slutet förklarar vad som är fingerat ser jag inga hinder att kalla detta för litterär journalistik. Slutligen; bokens absoluta styrka är det sätt på vilket Lasermannens dåd sätts i samband med vad som hände i samhället under 1990-talet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det var just detaljrikedomen som jag också uppmärksammade i en av de böcker jag läste, nämligen Döden är en man. Det är en extremt detaljerad beskrivning av polisutredningar och rättegångar och med massor av citat. Du blir tveksam till om det är äkta för att det är så detaljerat. Jag köpte detaljrikedomen helt och tog bara för givet att detta måste vara helt sant och äkta. Jag blev helt enkelt imponerad. Inte förrän jag läst en annan bok om samma fall och andras kommentarer till Döden är en man, började jag ifrågasätta. Jag tolkar dig som att du ändå betraktar Lasermannen som ”sann”. Problemet tycker jag är att varken du eller jag riktigt säkert vet vad som är sant och inte...
SvaraRaderaChristina Winter
Hej Tomas! Boken du läst låter verkligen intressant, och väldigt New Journalism-aktig. Ett reportage där man blandar in andra händelser från samma period för att på något sätt sätta det hela i ett sammanhang känner jag inte igen från någon annanstans. Det är intressant att du poängterar att det finns ordväxlingar från Ausonius uppväxt som känns trovärdiga, men som rimligtvis borde vara väldigt svåra att återge. Just något sådant skulle få mig att börja undra hur trovärdig den här boken verkligen är.
SvaraRadera/Linda Eriksson
Hej! Vilken intressant bok du verkar ha läst, och särskilt det att författaren växlar mellan att berätta historien om just Wolfgang Zauggs samt politiska händelser under 90-talet som kan kopplas samman med Zauggs motiv till att mörda invandrare. Det låter som att författaren har använt berättartekniken och vävt ihop historier på ett skickligt sätt. Imponerande att författaren gjort så grundlig research och även träffat Zauggs (Ausonius) hela åtta gånger. Instämmer i det du skriver om New Journalism, och att det inte finns några hinder för att kalla det litterär journalistik när författaren själv förtydligar vad som är fingerat i boken.
SvaraRaderaHej! Jag läste liksom du Lasermannen. och det jag kände var samma som du, att den var för detaljerad för att kunna vara sann. Det kändes som en omöjlig uppgift att ha kunnat reda upp i den brottshärvan och sedan återge det på ett sanningsenligt sätt på 500 sidor. Tamas är skicklig, han har gjort ett utmärkt jobb. Även om vissa partier i boken är svårlästa, enligt mig avsnitten med all fakta så blev boken litterärt journalistik i och med avsnitten om utredningen och tillbaka blickarna till Ausonius barndom. Din tanke om att det borde vara svårt att återge Ausonius barndom är intressant och det hade jag inte tänkt på förrän nu. Jag köpte det helt och hållet. Det du säger är bokens styrka i slutet är precis det jag finner minst spännande, men det beror ju helt på individuella intressen. Eftersom jag är en stor deckar-fantast vill jag helst bara läsa historierna i fokus och leva mig in i dem. Bra inlägg! /Emma Södrén
SvaraRadera